Den tanken har slagit mig flera gånger när jag tittar ut över min ponnyflock. Fler än jag har tänkt den tanken och kanske är det så, men det underlättar inte saknaden av vår vackra lilla Sockertopp. Tänk er kombinationen av dessa 2 till exempel....

  Eller varför inte...

denna cooling...

    Men nu ville inte ödet att det skulle bli så..

Istället så kom det lite andra ponnyer. Zabina känns det som om hon hade kunna komma ändå, eftersom vi haft kontakt med Jennifer hela tiden. Sådant jag aldrig kommer att veta.. Och som man inte ska älta i heller. Men saknaden finns där och kommer att finnas där länge.Men nu ser vi framåt och vi är nöjda med det vi har och jag tänker verkligen jobba för att de ska bli så bra barnponnyer som de någonsin kan bli. Ja, det är mitt mål, för är de inte bra barn ponnyer, så kommer de heller aldrig att bli fina tävlingsponnyer och om de inte blir fina tävlingsponnyer så gör inte det något, eftersom de är så bra barnponnyer.   Man ska ha kul med sin ponny! Man ska kunna galoppera i full fart barbacka i grimma i skogen, sommar som vinter. Man ska kunna sitta i boxen och mysa med dem, de ska komma när man ropar och de ska skritta lugnt efter vägen med lyckliga barn på ryggen. Kan de göra dessa saker så är eventuella tävlingar bara en kul sak man gör för att bryta vardagen.

Även om jag flummar lite så tror jag ni förstår precis hur jag tänker.

Sonen fick hämtas på skolan idag och ligger nu och vilar på soffan, kokhet.. Blev inget ridhus idag som dottern och jag planerat in. Blir fler dagar.

Ha en toppen helg!

Skriver

Kerstin