Stallrosen

Senaste inläggen

Av Kerstin - 1 februari 2020 13:44

Ja, som rubriken säger så börjar jag fundera om jag är det och alltid varit det. Kan liksom inte tacka nej till jobb utan att må dåligt, få lite ångest. Samtidigt så får jag lite ångest över att jag inte är hemma med barnen, som visserligen är stora ungdomar nu och inte är så intresserad av att hänga med sin mamma en lördagkväll       Jag vet att jag behöver återhämtning och har ändå blivit bättre på att se till att jag får det, så sakta, men säkert  så kanske jag är på väg åt rätt håll. 


Men jag tror inte det bara är jobb som jag överdriver med, har kommit på att börjar jag göra något som jag tycker är kul så kan jag liksom inte dra en gräns för vad som är nog. Ta bara när jag började riva ner en tapet här hemma i väntan på att fönsterputsmaskinen skulle laddas, det slutade med att jag rev bort tapeter, en vägg och lade nytt golv på hela nedervåningen, samt målade om. Kom på att jag gillade att ha gröna växter, poff sa det så hade jag fler än jag har plats för    Ja, finns fler exempel, men jag tänker också att det kanske är ett sundhetstecken när man själv märker att det hela tiden blir lite för mycket av allt. Så jag jobbar på det, försöker att tänka en gång till innan jag glatt svarar JA!! Eller ger mig in i olika projekt. 

Försöker fundera på vad det är som driver mig att hela tiden göra lite för mycket, att inte hitta balansen. Nån sade att jag flyr från något, men jag kan inte komma på vad det skulle vara, kanske skulle jag behöva prata med någon och bena ut vad det kan vara, för i längden är det ju inte bra, fast ändå mår jag ju bra, eller intalar jag mig bara det? Jag vet inte. 

Men mitt i allt det här så kan jag faktiskt ändå stanna upp och njuta av allt det vackra som finns runt oss, så det kan ju ändå inte vara så illa, vi är ju alla olika och det här är kanske bara helt enkelt den jag är.


   

En tidig morgon på träning med dottern och Prizma. 


Nu ska jag i alla fall ladda för lite jobb, så ha en riktigt trevlig kväll alla ni andra som njuter av ledig helg. 

  

Av Kerstin - 29 januari 2020 12:40

Efter att ha tittat igenom ett antal inlägg från folk som vill bli medryttare så funderar jag allt mer på varför de inte väljer att skaffa egen häst. De har oftast en lång önske (krav) lista på hur hästen ska vara och vad de ska få göra med hästen, vissa kan tänka sig betala en liten slant, andra inte. 

Att ha en häst, oavsett om du har den hemma på gården eller inhyrd så kostar det. Stallplats, strö, foder, tillskott, försäkring, skoningar, utrustning, vaccinationer mm mm. I snitt bir det ca 3000 kr/månad, beroende på vart i landet man bor och hur man har den installad, vilken typ av försäkring osv. Jag räknar så klart på det jag har och betalar för. Så om jag väljer att ha en medryttare på någon av våra hästar så är det den summan jag räknar på, för ja, jag tycker att medryttaren ska betala för att få rida, oavsett om den rider ut i naturen eller på ridbanan. Om jag däremot ber någon komma och rida ut med mig eller följa med på någon träning, så är ju det en helt annan sak. 
Varför ska man betala för att rida ut? Den frågan har jag fått. Tja, varför inte? Hästen har ju sina fasta kostnader oavsett om den rids på banan eller ute i skogen, skorna och utrustningen utsätts för slitage även då. Men vad ger det ryttaren? Ja förutom frisk luft och motion så har man en stund att bara finnas där med hästen och känna lugnet, eller njuta av vinden när man galopperar. Man får bra balans när man rider över stock och sten, man lär sig vart trollen bor och att de helt plötsligt kan hoppa fram bakom en sten och skrämma slag på hästen. Man lär sig rida. Så i mina ögon så är det nästan mer värt att få äran att rida ut hästen än att rida den i ridhuset, det är ju nu man märker vad man kan och inte kan när det gäller vårt älskade flyktdjur, hästen.


 

Vi har haft några medryttare, de har varit helt underbara, älskat häst och tagit fullt ansvar, ridit ut i ur och skur, mockat, burit hö och vatten, hoppat och trimmat och fått varit med på pay & jump eller annat som passat just dem. Men nu har de alla gått vidare till att skaffa egna ponnyer eller blivit medryttare på större ponny. Så av den anledningen så har jag börjar fundera om vi ska leta någon ny, men efter att ha skummat igenom diverse inlägg av de som söker medryttarhäst så vette fasen. Bilden de ger är att de ska ha hästen för träning och tävling, men vad ska då hästägaren ha hästen till? Ta vilodagen och uteritterna? Nej, ska vi ha en medryttare så ska den ha intresse för att rida ut hästen i skog och mark, älska att pyssla och göra sådant man kanske inte riktigt hinner med på ridskolan. Att vi sedan även låter medryttaren följa med till ridhus eller annat är en bonus och naturligtvis tycker vi det är jätte roligt och viktigt att ryttaren även kan rida hästen där på ett bra sätt, men att ha en medryttare som sätter det först är inte intressant och då finns det banne mig ingen annons som vi kan svara på.

Men som tur är så har vi många bra kontakter och ibland snubblar man helt enkelt bara över någon, så jag har en känsla av att det kommer att lösa sig även denna gång. Så jag lägger ner letandet och låter ödet har sin gång. 


Ha en fin dag!


Av Kerstin - 18 januari 2020 15:23

Tiden, den tiden. Ibland rusar den iväg och man kan inte förstå var den tog vägen eller hur den kunde å så fort. Ibland går det sakta, så sakta, som om någon limmat fast visaren på klockan. I april 2019 så bestlutades att vi skulle bli med stor häst och tanken va att den skulle landa hos oss någon gång i oktober. Men det tog ända tills den 15 januari 2020 innan skönheten kom till oss. Men ack vad det va värt att vänta på.

Alexzarah

2010

Briar-Amiral


Nyss anlänt, lite svettig, men annars va allt bra. Så stor och fin, nyfiken och cool att hantera. Ska bli en så rolig resa tillsammans med denna dam. Ponnytiden börjar väl så sakta gå mot sitt slut, dottern verkar inte sluta växa och ponnyn verkar inte vilja växa, väldigt dålig kombo.  Men än är den inte slut, vi hoppas på en fin vår med några tävlingar, kanske växer hon på sig lite i sommar. Vi hoppas det och låter tiden utvisa. 


Ta det lugnt ute på isen och ha en fin lördag!



Av Kerstin - 4 januari 2020 14:05

Jag tillhör den där gruppen med människor som alltid försöker vara snäll, ställa upp för andra, fixa och dona för att allt ska lösas på bästa sätt, inga krav på att andra på något sätt ska betala tillbaka det, bara alla är nöjda så är jag också nöjd och glad. Sista tiden så har jag allt mer märkt att det tas för givet att jag ska ställa upp, fixa, göra och finnas till. Så klart inte av alla och absolut inte av mina närmaste, men av andra i min närhet. När man så sakterliga vaknar upp och märker hur det som man tidigare gärna ställt upp och hjälpt till med, plötsligt blivit en självklarhet, nästan ett krav från vissa, så kan jag ju inte annat än bli arg och frustrerad. Men efter att ha funderat så måste jag ju också ta på mig en del av skulden själv, jag har aldrig satt gränsen, varken för mig själv eller för någon annan och hur ska jag eller de då veta? 


Men hur sätter man då gränsen? Gränsen för vad jag vill och tycker är ok, för det är ju den viktigaste gränsen. Och hur ska jag sedan på ett bra sätt förtydliga det för de i min omgivning? Jag har insett att jag kommer, har redan, förlora några, eller kanske många, av vad jag trott varit mina vänner. De jag redan har förlorat saknar jag faktiskt inte. Jag kan omöjligt sakna någon som inte kan acceptera att jag tycker något annat, eller inte accepterar att jag säger nej till vad det än må vara. Att inte acceptera andra människors gränser och åsikter är inte ok, men det betyder så klart inte att jag eller de behöver tycka lika.

Simpla saker, som att svara när man blir kontaktad angående något, tycker jag hör till vänskap. Tar det flera månader och sedan får man ett svar som börjar med "det har varit lite mycket nu", men sedan förväntar svar direkt, så går de personerna bort från vänskapslistan. De som tycker att de inte behöver betala stallhyra till mig, "för kostnaden för stallet har jag ju redan", de går bort direkt. Ja exemplen är många, ibland har jag blivit helt stum av förvåning, ibland arg och ledsen. En vän sa till mig för en herrans massa år sedan att jag fick inte vara så snäll att jag blev dum. Då tog jag det som en förolämpning, nu förstår jag vad han menade. Vänskap byggs inte på att utnyttja varandra, vänskap byggs på respekt. Har man inte respekt och kan sätta de där gränserna för sig själv, hur ska då andra veta? Där kommer sann vänskap in i bilden, den sanna vännen sätter den gränsen om man inte själv kan. 


Idag ställer jag mig allid frågan om jag mår bra av det jag ska göra. Första gångerna jag sa nej till saker jag visste att min hälsa skulle få betala dyrt för om jag gjorde hade jag ångest, andra gången blev det lite lättare och nu märker jag att frågan ställs till mig på ett helt annat sätt. Så jag har vunnit lite respekt från andra på att respektera mig själv, en skön känsla. Nu jobbar jag för att hålla i den känslan, känslan över att ha kontrollen över mig själv. Att vara snäll, men inte dum

mot mig själv.


 

Gammal vänskap, kan visst rosta, men den kan också vara väldigt stark.


Ta hand om er   



Av Kerstin - 3 januari 2020 15:06

Om det var halvtid i förra inlägget så borde det ju vara heltid i detta. Ett år är avslutat oh vi har tagit tre kliv in i nästa decennium. Jag antar att detta år och decennium kommer att innehålla skratt, tårar, frustration och allt annat som de övriga åren också bjudit på, det är ju trots allt vi själva som fyller dagarna och åren med innehåll, vi som gör valen. Ibland kan vi såklart inte styra åt vilket innehåll livet och det runt oss ska ha, men oftast så kan vi göra egna val.


Sista månaderna på året har rullat på, jag tänkte först att det har väl inte hänt så mycket sedan sist, men så börjar jag tänka efter och visst har det hänt saker.


I slutet på sommaren lyckades Prizma trassla in sig i taggtråd, som på något sätt hamnat i deras sommarhage. Hon fick så klart panik och skrämde även Anezza så hon hon rusade rakt igenom grinden till hagen, två plankor och tråd. Grannen, som turligt nog kommit hem från semestern tidigare den kvällen, vaknade av braket och gick ut för att titta vad som hänt. De lyckades fånga in båda ponnyerna och klippa bort taggtråden, som då trasslat in sig i svansen på Prizma. Ponnyerna fick komma in i stallet och bli omskötta. När jag vaknade på morgonen så hade jag ett sms om händelsen. Vi kastade oss i bilen och for dit. Allt hade gått bra, efter omständigheterna. Några dagars hälta och sårvård va allt. Vågar inte ens tänka tanken vad som hänt om de inte kommit hem den kvällen.


         


Sullivan, mitt lill troll och lyckopiller, snällare  och sötare hingst får man leta efter. Tyvärr är det svårt att få folk att inse det och det hela slutade med att jag fick hyra mig ett stall så jag hade en plats åt honom. Allt är ok i stallet, men det va ju inte riktigt vad jag planerat, men vi har bestämt oss för att gilla läget, annars blir det ju ohållbart.


         


Anezza, vår fina prinssea. Hon hittade en familj, flyttade dit, men kom hem nästan lika fort. Det är bara inse att hon är en "svår" ponny. Under tiden hon bodde hos sin nya familj så blev hon behandlad som den prinsessa hon är, vill bara förtydliga det, så det inte blir några felaktiga tolkningar. För dagen så blir hon kvar hos oss, i förlängningen så har jag ingen aning om vad som ska ske med henne. Men det verkar inte gå någon nöd på henne hos oss, hon är lika glad som vanligt.

 


I fjol lade de ner boendet jag jobbat och trivts så himla bra på, jag blev då omplacerad till nattpoolen tillsvidare. Nu under hösten så blev det en nattjänst ledig och jag fick den. Jag ljuger om jag säger att jag va positiv till den, men det visade sig vara en riktigt rolig arbetsplats, härliga medarbetare och många skratt har det blivit.


Dexter, älskade vovve, fick somna in under hösten. En skada han drog på sig redan som ung började spöka allt mer och det blev till att ta det tråkiga beslutet. Saknaden är enorm. Efter att ha varit hundägare i 30 år så är det tomt, så otroligt tomt. Det har tagit nästan 3 månader innan jag äntligen tagit mig i kragen och börjat gå mina promenader igen, nu funkar det, men känns fortfarande konstigt att gå utan hund.


 


Vintern just nu, verkar bara bjuda på is. Idag är det +8 grader. Såg en bild på fejjan, där en kompis varit ute och plockat svamp, det är ju lite skumt så här den tredje januari. Halkan gör ju även att Sullivan ska få skor på sig för första gången under sina, snart 10 levnads år. Ett måste för att kunna var ute i hagen.


Jag har ingen aning om vad 2020 kommer att bjuda på, men en sak jag hoppas väldigt mycket på, är att jag ska få råd att köpa en riktig vagn och sele till Sullivan så vi kan utvecklas inom körningen. Han har ju blivit inkörd under tiden han inte bodde hos mig och har till och med gått 4-spann med tre av sina hingstkompisar. Annars hoppas jag bara att vi får fortsätta må bra.


Önskar er alla ett bra år!


Av Kerstin - 7 juli 2019 17:16

Lite mer än halva året har gått och det är dax att uppdatera. Vintern och våren försvann i ett rasande tempo känns det som när jag tittar bakåt, men just då, när det va kallt och blött så tyckte jag det gick segt. Jag tycker jag är rätt bra på att fånga dagen och göra det bästa av dem, men ibland har man mycket att se fram emot och längtar tills dess och då glömmer man av lite att leva i nuet. Något att bättra sig på, dagarna kommer ju inte igen.

         

Visste ni att det fanns objektiv till mobiltelefoner?

 

 Inte jag, men nu vet jag det och det är ju så skoj att leka när man fotar.


När det nya året började så lade jag in sista växeln med Anezza och brunst problemen. Planen va ju att hon skulle hormonbehandlas under våren, men en god vän till mig hade en annan idé, sagt och gjort, har ju redan lagt ner en liten förmögenhet på henne, så några hundralappar till skadar ju inte. Rätt komiskt att just det funkade    Idag, 6 månader senare, har hon normala brunstperioder, hon försöker inte längre "döda" hästar av det motsatta könet, utan tvärt om så kan hon till och med visa intresse för dem. Det är stort. Den mirakelkur som hon genomgick är att hon fick under ca 2 månader Omega 3 olja (laxolja) och gurkörtsolja. Vi märkte rätt omgående en skillnad i hennes humör mot andra hästar och det har bara bekräftas nu när brunsttiden varit några månader och hon mestadels varit obrunstig. För att ytterligare hjälpa henne, så har hon fått djupvågsmassage och så har vi kört Beemer på henne. Bägge behandligarna har haft myckt god effekt på henne. Alla spänningar i kroppen, som dessa långa brunstperioder skapat i henne, är nu så gott som borta. Det har varit fantastiskt att se hennes förvandling och ingen är gladare än vi att vi äntligen lyckats hjälpa henne.

         


Idag är hon en lycklig ponny, som dessutom har hittat en ny familj, som hon ska flytta till. En familj som älskar henne lika mycket som vi gör och som kommer lägga ut röda mattan och se till att prinsessan har allt hon behöver för att må bra.
Prizma, våran fantastiska guldponny, hon går från klarhet till klarhet. Vilken ponny    Tyvärr växer dottern mer än ponnyn, men än är vi inte redo att släppa henne. Just nu hoppas jag på miljonvinsten så vi slipper sälja henne, kanske kan behålla och avla. Men det funkar ju inte när man har hästarna inhyrda.

         

Ibland blir det lite galet   


Så en dag i våras så fick jag ett trevligt telefonsamtal angående mitt älskade lilla troll Sullivan. Vi har haft sporadisk kontakt sedan han såldes, jag har blivit uppdaterad när han blev inkörd och att han gick i 4-spann med 3 andra hingstar. Så häftigt! Men det här samtalet slutade ialla fall med att jag kopplade på transporten och rullade ner i landet för att hämta hem honom. Ingen kunde va gladare än jag att ägaren kom ihåg att jag sagt att jag ville veta om han skulle lämna hennes gård och att jag då ville ha första tjing på att ha en chans att köpa tillbaka honom. Så nu ser jag fram emot att få köra honom och planen är att vi ska bli ett samspelt körekipage. Ännu en ny sak att förkovra sig i, det tar liksom aldrig slut när man håller på med hästar. 

   


I det stora hela rullar livet på som vanligt. Efter att själv ha målat huset förra sommaren, med lite hjälp av barnen så klart. Så kände jag mig oövervinnerlig, så jag rev en innervägg, lade nytt golv på hela nedervåningen och snyggade upp väggar mm med lite färg. Denna sommar ska jag ge mig på den lilla trädgård som jag har, den har fått växa vilt sedan jag flyttade hit, men nu ligger den risigt till   .  Livet i radhuset börjar dock bli lite rastlöst. Saknar en liten gård, kanske främst eftersom det är bökigt att hitta bra stallplats och näst intill omöjligt att hitta stallplats till en liten, fantastiskt snäll hingst. Så vi får se vad det här kommande halvåret har att erbjuda. När jag väl fått en idé så har jag svårt att släppa den.


Ha nu en trevlig sommar, njut av dagarna som kommer. Solen skiner inte varje dag, men det är ändå dagar man kan hitta på en massa saker på, eller bara slöa bort. Snart är det vinter igen...

 

Kerstin


Av Kerstin - 31 december 2018 16:31

Nu har det gått över ett år sedan sist, tiden går fort när man har kul. Saknar bloggandet ibland, men man prioriterar så klart tiden och då finns det annat som är rligare, mer givande. Även om jag faktiskt kan tycka att bloggandet gör att man reflekterar över sitt liv och det som händer på ett sätt som inte sker när dagarna bara går.
Från juni 2017 till december 2018, det har blivit några bilder under den tiden, bjuderpå ett litet axplock.

                                 
Dagarna med vår lilla Prinsessa. Under sommaren 2018 hittade vi äntligen en veterinär som lyssnade på mig och Anezzas brunstproblem togs på allvar. Så nu ser vi fram emot en vår där hon ska slippa dessa, men än vet vi ju inte hur behandlingen tar på henne. Just nu är hon i fin form, det är icke brunsttid och hon är gladare än någonsin.

         
Vår fantastiska medryttare fick visa Anezza på en utställning och det gick ju alldelse strålande, fin kritik och en 9:a på ridbarhet!!! 
                               
Så varför har vi en fantastisk medryttare då? Jo, vi valde att släppa in Fredriksdals Prizma i vår familj och liv. En då endast 3-år gammal, fantastisk fin tjej, som utvecklats och tagit våra hjärtan med storm. Jag är salig eftersom hon är efter Vitluvens Curbitz RP19, en ponnyhingst som jag älskar och som jag själv haft en avkomma efter. 
     
Då jag valde att köpa en D-ponny så blev det så klart ohållbart att behålla alla 3 hästarna, så valet föll på att hitta ett nytt hem till fina Billy. Efter många turer så hoppas jag nu att han hittat sitt förevigt hem.
         
Av en slump så hamnade jag i Jämtland och blev totalt förälskad i dess vackra natur. Jag har varit där förr, men inte haft förmånen att se det från den här sidan. Vilket fantastiskt landskap.
         
Extrem vinter, extrem sommar, fantastisk höst och vår, 2018 bjöd på maxat väder. Under hösten så somnade vackra Eddie och Katten Zaga in. Så nu finns bara busen Dexter kvar i huset. Även han har haft några tuffa månader, men nu verkar allt va ok igen.


Livet går vidare i med och motgång. Jag ser fram emot ett nytt år, nya möjligheter och hoppas få förmånen att besöka fler fantastiska platser i vårt land.

Gott nytt år!

Kerstin


Av Kerstin - 4 juli 2017 08:06

Nu är det sex år sedan vår Sockertopp lämnade oss. Fortfarande ofattbart, fortfarande saknad.

   
Sockertoppen Hulda


Men som ni alla vet så går livet vidare och vi har ju så otroligt mycket att glädjas över. Anezza jobbar på med dottern och det går framåt i stormsteg vissa dagar och myrsteg vissa av dagarna, men så länge det går framåt så är det ju så himla roligt. Sedan vet ju alla som håller på med någon form av sport att det alltid kommer en tid då allt stannar av eller till och med går några steg tillbaka. Men just nu är vi på väg framåt och vi glädjs åt det. Uteritter, varierat med dressyrträningar och tävlingar, hoppning i både paddock och i terrängen. Även om våran lilla prinsessa till ponny har egna åsikter så ställer hon även upp på allt skoj (naturligtvis med vissa förbehåll), men lite clear round rosetter och till och med en andra placering på en klubbtävling har de lyckats skrapa ihop.

                                                       
Det har varit en fin och rolig vår för tjejerna.


Billy börjar sakta men säkert lägga på sig lite hull och en och annan muskel. Hans uppfödare har hört av sig och berättat lite om hans första 11 levnadsår, det va skoj att höra och se lite bilder från hans tidigare karriär.
         
Vi jobbar på sakta, men säkert.


Men i övrigt så händer väl inte mer än vardagen, men jobb, hemma stök och mina hundpromenader, som jag helst vill avnjuta vid någon strand eller vid vatten i alla fall.

     
Rofyllt för mig, fartfyllt för hundarna.

Ha så bra tills nästa gång!



Presentation


Livet går i vågor, upp ibland, ner ibland, men även i de brantaste nedförsbackarna så finns det någon liten sak som händer till det positiva. Det är just de sakerna jag ska försöka förmedla, de underbara sakerna som händer runt mig och får mig att må bra.

Fråga mig

12 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Länkar

Översätt bloggen

Blogglovin

bloglovin

Skapa flashcards