stallrosen

Inlägg publicerade under kategorin Kerstin funderar

Av Kerstin - 23 mars 2013 01:57

.. På lite bilder på iberiska hästar, typ Hero liksom.. Godkända hingstar, snygga och välmående hästar.. De har likadana hovar som Hero, MÅNGA av dem.... Typ de flesta jag såg och då var de ej från samma stall... Bara en liten reflektion... 

Vet att jag pratat med en uppfödare till caspiska hästar en gång för många år sedan och när vi pratade hovar så sa hon att de kunde man inte verka på "normalt" sätt, eller rättare sagt, forma hovarna som "normala" hovar, då blev de halta. Just på grund av att deras hovar måste se ut på ett visst sätt, kommer inte riktigt ihåg hur det va nu, men har ett svagt minne eller bild av rätt höga trakter iaf... Ska låta det vara osagt... 


Säger inte att det är bra eller dåligt, bara en reflektion jag gjorde. Rätt intressant för mig, totalt ointressant för er.   


Nej, nu fortsätter jag kolla på bilar ist, det var ju det jag eg skulle göra...


Natt natt eller god morgon, välj själv..

Kerstin

ANNONS
Av Kerstin - 8 november 2012 23:44

Vid 2 tillfällen har jag nu drömt om 2 små krokodil/alligator ungar... De har befunnit sig på trappor, alltid i mitten av dem.. Första drömmen så kröp de omkring på mitten trappsteget på vår ute bro. De fräste åt mig och jag ropade på ungarna att de skulle ta rätt på dem.

Vid det 2:a tillfället så kröp de omkring mitt i trappan ner, inne alltså. Även här precis på mitten trappsteget. Jag ropade på ungarna och dottern kom för att ta upp dem. 

Så vad ska nu detta betyda.. Tja så enkelt som att de ska hindra mig från att gå ner i träsket var det ju inte, fast ändå lite åt det hållet kanske om jag spinner vidare på det.. Nåja häng med här nu i mitt svammel.

Djur generellt, handlar om sex, omtanke, barn, att vårda och ta hand om. Med sex så menas vård, kärlek.. Och det lät ju bra, men så läste jag ju vidare.. Visste jag inte skulle ha gjort det...   Då kräldjur (antar att man kan kalla krokodiler det.. Eller??) står för hjärnskador/drogmissbruk!? Vaaaa??!! Jag som aldrig ens prövat en drog, eller jo alkohol är väl en drog, men den har jag ju inga problem med. Så då återstår det ju att jag har en hjärnskada, vilket inte är helt omöjligt med alla mina migränanfall....    Så nu kanske ni ser kopplingen, krokodiler, träsk, droger...   

Måste läsa vidare om detta, innebörden i att de står mitt i trappan betyder ju säkert också något och att jag är på väg ner... Intressant, eller har jag helt plötsligt för mycket frihet?! Tja den som hänger med får se.

Annars har dagen rullat på som vanligt. Sov ovanligt länge, klockan var nästan 3 innan jag klev upp. Hundarna fick komma ut och kissa, hästarna fick vatten, jag fick "frukost" och sedan tog vi oss en lång promenad innan jag gjorde klart stallet. Fixade lite middag när jag kom in och fick sedan energi till att reda ut lite tovor på Dexter, samt pröva min nya dammsugare! Tjohoo, nästan kul att städa nu ju!! Och vilken tur att jag slapp önska mig en sådan av tomten! Nu kan jag ju önska mig en skottkärra ist, mycket roligare!!   Tja, ni ser... Hjärnskadan ligger när till hands...   

Kram på er!!

Kerstin

ANNONS
Av Kerstin - 14 juli 2012 09:52

Kalla det för vad ni vill, men just nu bor de hemma hos oss i alla fall. De är snälla och finns där för att de tycker jag behöver dem nu och så är det nog.Jag kan inte direkt säga att jag känner mig ensam, men det är väl för att de finns där. När jag tänker efter så har jag nog aldrig just känt den här riktiga ensamheten någonsin i mitt liv, men så har jag alltid haft dem medmig också. Och kanske i de här stunderna när jag borde känt ensamhet så har de funnits där, vilket gör att jag får ett lugn och inte ensamhets paniken. Vad vet jag...

Hur jag vet att de bor här?? Var ensam hemma i torsdagsnatt, stängde dörren till sonens rum eftersom jag inte ville släcka till Sköldiz för då glömmer jag att tända på morgonen... Men för attinte det ska lysa på mig under natten så stängde jag alltså dörren, vilket jag alltid gör när jag är ensam... Gick en stund och så ser jag att dörren är öppen.. Förvånat stänger jag den riktigt den hrä gången, kanske korsdrag eller ngt... Lägger mig och kan inte sova, något killar mig på axeln, jag viftar och kliar i tron att det är en mygga eller fluga, men inget surr...  Vänder mig om och dörren är HELT öppen till sonens rum. Gå lägg er säger jag och somnar till slut, när jag vaknar på morgonen är dörren halvöppen... Så sätter jag mig i köket för att äta frukost och plötsligt hör jag röster.. Hm, lyssnar från datorn.. Har jag kommit åt ngn knapp eller ngt, nix, inte radion heller.. Går in till vardagsrummet och där står TV:n på!! Utan att boxern är på, vilket eg inte ska gå... Säger åt dem att det inte är något tv tittande på morgonen, men att de kan få städa lite istället.

2 gånger har dessutom sadelkammaren varit upplåst och låset hänger inte som jag gör när jag lämnar det olåst, samt att nyckeln är flyttad. Kan ju vara att de ville åt myggmedlet till hingstarna som står hemma... Ja ja. Hoppas de håller sig lugna när barnen är ensam hemma bara. 

Jag är absolut inte rädd för dem eller känner något obehag, de har funnits vid min sida så länge jag kan minnas och aldrig gjort mig något ont. De finns där för att stötta mig, roa mig och ge mig trygghet.


Och nej, jag har inte tomtar på loftet..   

Tro vad ni vill, jag vet!

Kerstin

Av Kerstin - 12 juli 2012 09:00

När jag blev ensam så sa/tvingade/komenderade en, i normala fall, väldigt klok tjej till mig att jag skulle gå med i en av alla dessa datingsajter som finns. Jag behövde muntras upp. Och nog har jag fått mig massor av skratt alltid.. Från att i början blivit helt förskräkt (och blir det fortfarande kan jag lova) till att faktiskt chatta med sjukt trevliga och roliga personer i alla åldrar. Tilläggas ska att jag inte alls är redo för någon form av förhållande just nu, men skratt kan man aldrig få för mycket av. 

Förutom att jag dessutom hittade mitt X där med ett kontos som startades upp för LÄÄÄÄÄÄNGE sedan så har det väl varit mestadels roligt.

Men nu har jag kunnat dela upp "killarna" som är där i 4 olika grupper..

Första gruppen är ju små killarna 20-30 år, super trevliga, söta som sirap och får en att vilja var 20 år igen, trots att jag egentligen inte har någon som helst längtan tillbaka i tiden. De ser livet ifrån en lite annan vinkel, vilket gör det riktig roligt att chatta med dem, samt att många av dem är betydligt mer mogen än de i grupp nr 3..

Andra gruppen är de mellan 30-40 år, märker jag inte av så mkt.. Kanske är det de som är de seriösa, som jag tänkt lägga i grupp 4... En och annan har passerat och de har varit lite strama..

Så har vi den tredje gruppen.. 40-100 år... Här kan man ju LÄTT säga att de med livskriser finns, JÖSSES!!!! Till saken hör ju att jag har rätt stor byst, ingen enorm eller så men den syns, har eg aldrig tänkt på det förut, vet att jag har det, har alltid haft det, men det har liksom aldrig varit ngt problem förutom att hitta en bra sportbh... I den här gruppen önskar man att man hade ett konto utan bild kan jag lova...   Uj uj, jag säger inget mer...

Så kommer grupp 4 en väldigt liten grupp som innehåller några enstaka från alla grupper, de som faktiskt är "seriösa", eller i alla fall kan hålla chatt nivån på ett bra stadium, som innehåller mycket fniss och skratt, men även tips och råd om hur man ska gå vidare, lösa problem mm. 
Så ni som är singlar, kan kan faktiskt inte avråda er att gå med i en sådan här sajt, det är ju rätt intressant, om man nu tänker så...   Jag har blivit idiot förklarad när jag itne lämnat ut mitt tel nr diekt osv, men de går ju att klicka bort så efter att jag nu varit med några veckor (3 kanske) så bryr jag mig inte om de, skrattar åt dem och inser att det finns massor av DÅRAR där ute!!    

Men jag har inte bråttom, inte därför jag fortsätter att logga in där, börjar hitta mina "vänner" och som sagt vänner kan man inte få för många av.

Kram på er, från en som har insyn i en galen värld!

Pst, jag gillar fortfarande min kompis, hon är som sagt för det mesta en klok kvinna!!   

Kerstin

Av Kerstin - 12 juni 2012 22:29

Jag har fått lite synpunkter på min prissättning på bla Curre och Sullivan. Visst kan jag hålla med om att jag inte är billig på dem, men varför ska jag vara det??? Jag vet att fina hästar går för lite pengar ibland, en hingst får man sämre betalt för än en valack/sto. Men de är värda sina pengar anser jag. Kanske hamnar jag en dag i den situationen att jag får "rea" ut dem, men än är jag inte där. Om inte vi som har fina hästar sätter ribban så finns det ju ingen anledning för folk att betala för kvalité heller. Jag vet många sämre hästar som gått för mer än jag begär för Curre tex.

Läste just en liten debatt om det här med priser på bla welshar, man betalar 4500,- för språnget och tar ut 5000,- när man säljer fölet?! Men hallå!! Det rimmar lite illa. 

Idag har vi ingen köpstark marknad i Sverige, men faktum är att vi som säljer hästar kan ändra på det. Om alla ändrar uppfattning och höjer priserna så tvingas ju även köparna att följa med. Sedan behöver man ju inte chock höja, men lägg på ngn tusenlapp. I alla fall så man går +/- noll. Eller tänker jag helt galet?!

"Man får vad man betalar för." Jag tycker det är ett bra talesätt. Jag är otroligt stolt över Curre och Sullivan, sedan om ingen av dem når kvalitetsboken, så är båda 2 underbara individer. En så klok unghäst som tex Curre har jag nog aldrig varit med om. Han är en klippa, endast 4 år gammal. Sedan har de båda sina respektive kvalitéer, både i gång och hoppning. Kanske ska man kastrera, men för mig är inte det aktuellt just nu och jag tycker det vore synd på dem båda. Curres avkommor har visat att de nedärver hans fina psyke och det bådar ju gott. Sullivans avkommor har jag inte hört något om ännu, men det kommer väl.
Men jag tänker i dagsläget inte skänka bort mina killar, om någon är intresserad så får de vackert betala, annars får de bli kvar. Jag är en problemlösare, så jag oroar mig inte speciellt över det, just nu iaf..    

Ha det så bra och våga ta betalt!!

tycker

Kerstin

Av Kerstin - 11 april 2012 09:55

Denna eviga fråga... Vilken nosgrimma, vilket bett, vad är snällast och vad är skarpast... Eftersom jag inte har något vettigt att skriva om så kan jag ju berätta om hur jag ser på dessa saker.

Så här är det.. För en massa år sedan bestämde sig människan för att tämja detta vackra djur för att ta sig fram fortare och använda sig av i jakten på föda. Start, stopp och att kunna styra detta djur var ju en förutsättning. Något säger mig att man ganska omgående insåg att huvudet var hästens känsligaste ställe och något runt nosen eller i munnen vore det bästa. Sedan har åren gått och hästens funktion för oss människor har ändrats. Under resans gång så har de ridits av både de som har känslan och de som inte har det. Uppfinningsrikedomen är ju fantastisk när det gäller att hitta på saker som förenklar. Vi människor är ju otroligt bekväma och har alltid varit.

Om jag då går tillbaka till bett och nosgrimmor så finns ju en uppsjö av dem, en sak för varje problem. För varför lösa problemet med god ridning och skolning när man kan fixa till det på annat sätt...   Sedan måste vi inse att dagens hästar är inte som gårdagens hästar. Varken i kroppen eller huvudet. Idag används hästen som ett redskap i en sport, precis som en racer bil. Tvivlar på att det är en standard utrustning på en formel 1 bil...

Det dock vissa generella regler när det gäller bett och nosgrimmor i min värld.

1. Bettet är aldrig skarpare än din hand. En uttjatad fras, men sann.. Ett väl utprövat bett, som ska vara av det mildare sorten är ju knappast milt och man som ryttare rycker, sliter eller håller hårt i det. Medan det "skarpaste" bettet kan var nog så milt när det bara ligger still i munnen eftersom ryttaren har en stilla och fin hand och använder sig av sitt säte och vikt vid sin ridning.

2. Spänn inte nosgrimman för hårt, 2-3 fingrar, beroende på fingrarnas storlek. Dessa mått är ju anpassad efter män, inte små barn/kvinnofingrar!! En korrekt spänd nosgrimma gör absolut inte samma skada som en för hårt åtdragen gör. Spänner man den för löst så ligger den och "slår" på nosryggen, vilket inte heller kan vara så skönt..

Vill man tävla med sin häst så måste den ha sadel, träns och ev bett, beroende på vad man tävlar i, dessutom nosgrimma. Alltså är det bara till att vänja den vid det. Och förhoppningsvis så gör man det på ett bra sätt.

Det finns idag en rad bettlösa alternativ, vilket förespråkas hejvilt av en mängd människor... Jag har tidigare visat en film på hur tex en repgrimma trycker på olika nerver och påverkar hästen. Så återigen är vi tillbaka till punkt 1, handen!! Det går inte att komma ifrån, det är vår hand som avgör hur "elak" vi är mot vår häst, vare sig vi har bett i munnen eller ej. Det är även vår hand som spänner nosgrimman.

Jag har sagt det förr och jag står fast vid det fortfarande. Jag betslar hellre upp min häst under en kort period än sliter och drar i den (vid tex uteritter), för att komma åt problemet. Det är svårt att "skola" bort piggheten hos en häst, det är väldigt naturligt och kul om en häst är pigg och glad, men det kan ju gå överstyr och då är det helt plötsligt farligt.

När det gäller nosgrimmor så har jag det på alla mina hästar, inte för att jag måste spänna åt dem för att de gapar, utan för att man måste ha det vid en ev tävling. Ska mina hästar bara promenera ut i skogen så kan de lika bra vara utan.

Mitt mål med mina hästar är att de alla ska vara så trygga att de går att rida barbacka med halsring eller bara grimma och grimskaft. Men som läget är nu så är de lite för unga, samt att barnen är lite för små och inte riktigt där än som ryttare.

För precis som jag gillar att kunna ha hundarna lösa, så måste de även kunna gå i koppel. Allt handlar om att "dressera" djuret/oss. Att skapa rutiner och trygghet, så att hästen/hunden inte vill springa iväg när något dyker upp, utan heller stanna hos oss. Och hur lydiga de är/blir beror på vår vilja att lära oss/dem och vilken tid vi har/är villiga att lägga på det.

Så, nu har jag svamlat färdigt!

Kerstin

Av Kerstin - 25 mars 2012 20:17

Hittade det här inlägget bland Hippsons bloggarna.

"Om dressyrryttarna tränade sina program med en dagisgrupp på läktaren skulle ingen behöva bli utstirrad för att man öppnar en colaburk under pågående ritt." Amen.

Jo, det började så här.





Den här bilden togs 2004 och det kan mycket väl vara mitt livs första terrängträning. Han hatade gravar, ponnyn, men det fick jag liksom veta först efter att jag tittat lite närmare på det, som ni ser på bilden.


Jag var inte så sugen på att tugga grus sådär igen, så efter det här påbörjades Mission Dikesträning på hemmaplan. Hittade ett lämpligt, väldigt litet men vattenfyllt. I början tog det 10 minuter innan jag ens kom över, men skam den som ger sig. Jag hoppade det fram och tillbaka varje gång jag red ut, ända tills han tyckte det var så lätt att han bara klev över det. Sedan avancerade vi till bredare hål i marken.


I slutändan blev gravar vårt paradnummer i terrängen, jag visste att det aldrig skulle bli några problem där. Sedan var han markskygg och blev aldrig någon strålande terränghäst ändå, man ska lägga tid på rätt hästar i rätt gren också, men det kan vi ta en annan gång... Svagheten vände vi till en styrka genom mycket träning och envishet. Det mesta går med motivation och en bra plan.



Gunde Svan är en bra förebild för alla idrottare och människor i största allmänhet. En vilja och drivkraft som inte är av denna värld, koll på minsta lilla detalj, och en tävlingsinstinkt som gjorde honom till en av tidernas mest framgångsrika skidåkare.


En av alla de saker som man kan plocka upp från Gundes framgångsrecept är tanken om att träna för att kunna prestera även under tuffa förhållanden. Var det dåligt väder på tävlingsdagen visste han att han hade ett försprång redan där, för han var förberedd.


Med lite kreativitet kan man skaffa sig ett stort försprång till sina konkurenter genom att tänka lite mer som Gunde. Vi alla vill ju att hästen ska känna sig trygg med oss och kunna koncentrera sig på oss och uppgiften, oavsett vad som händer runt i kring. Om dressyrryttarna tränade sina program med en dagisgrupp på läktaren skulle ingen behöva bli utstirrad för att man öppnar en colaburk under pågående ritt. Känns det lite väl magstarkt, så kan man ju börja med bara en knatte.


Jag har hört att det en gång tränades banhoppning på terrängbanan i Hofors som förberedelse för banhoppningen på Strömsholm, ryttarna oroade sig för att gräsbanan lutar lite här. Väl på plats tyckte såg de inte vad som var problemet - de hade ju tränat på en bana som lutar betydligt mer än den här! För det lutar i Hofors, om det gör...


2009 i Hofors lutade det också


Så, antingen stänger man in sig i sitt lugna ridhus med perfekt underlag, och kanske är bäst på tävling när omständigheterna är ideala. Den som tränar i olika miljöer har större chans att vara bäst även under udda förhållanden på tävling. Man är helt enkelt bättre förberedd än de andra eftersom man tränat lite mer kreativt. Lite roligare också kanske, men det är ju en smaksak. Fram för mer kreativ och omväxlande träning!


Så... Jo det här var anledningen till att jag tänkte på skidåkning när jag trimmade på RS-banan när det blåste halv storm. Quest har lite tendens till headshaking som blir värre utomhus, speciellt när det blåser, och han kan haka upp sig lite på det där om man nu inte lyckas sysselsätta honom med något. Och det är ju inte alltid så lätt ute i blåsten, men det verkar dumt att lämna något åt slumpen och hoppas på att det alltid ska vara vindstilla när man ska träna eller tävla utomhus.


Så hade aldrig Gunde Svan tänkt i alla fall.

Hippologbloggen

Fälttävlanstjejen Marie Ryman går det treåriga hippologprogrammet på Flyinge och Strömsholm. Här bloggar hon om utbildningen och om sitt övriga hästliv.

Tycker det är helt rätt i det hon skriver!

Jag red en gång en häst som var livrädd för ALLT, tappade jag borsten i boxen satt hon som ett frimärke i väggen, men trots detta så krävde jag aldrig tystnad på läktaren, snarare tvärt om. Lät barnen gå omkring, upp och ner, släpa fötter mm. Tog inte många gånger förrän hon tog för givet att i ett ridhus så var det så det lät.

Hon blev en riktigt trevlig häst efter några veckor.


Kram på er!

Kerstin

Av Kerstin - 21 mars 2012 22:42

Jag fick en fråga av en god vän till mig varför jag använde benlindor. Om det var för att mina hästar slog ihop eller varför. Jag sa som det va, att jag tyckte det var snyggt! Hon skrattade gott åt min "fåfänga". Vi älskar båda hästar och vill dem bara det allra bästa, men vi tycker inte alltid lika, men respekterar varandra för det.

Har alltid haft mina hästar lindade eller haft benskydd "i fall att" och för att det är snyggt.


Nina, som har Sydney, retas med mig och ska ha BRUNA saker på Sydney, ve och fasa sa jag!! Brunt på en vit och svart häst!!! NEJ!!! Men jag överlever, får väl blunda när jag ser bilderna, för jag kan ju bara ana att hon kommer att bombardera mig med dessa bilder.    Men hon ska nog få igen!! Om det spelar någon roll vad man har för färg på hästen eller sig själv? Nej naturligtvis inte, allt är ju efter tycke, smak och plånbok.


Så fick jag en fråga om varför jag har pullarträns på Walle. Mitt enkla svar är kort och gott; Han är ju så fin i det!!


Har ju pullarträns till alla ponnyer... Till och med Prins har, eller hade 2, de har ju Zabina tagit över nu.

När vi köpte Prins så sa Josefin att han inte behövde nosgrimmor och så är det, men vi har det bara för att det är fint. Man behöver ju faktiskt inte dra åt dem. Prins fick ju även en förbygel som matchade ena tränset. Om den behövs, nix, men han blev jätte fin i det!


Hur är ni?? Har ni saker på era hästar som de egentligen inte behöver? Benskydd, snokremmar, martingal, bröstor???? Vad behöver man egentligen?? Man kan ju hoppa barbacka utan sadel och träns... Man kan rida dressyr utan sadel och träns. Varför speciella "ridkläder"? Förr tog man ju det man hade. Ett par slitna jeans och en tröja.


Jag älskar att matcha och fixa. Benskydd och benlindor =  !! Förut var det bara benlindor, men med åldern så har jag ju även fallit dit för benskydd.   Kalla mig knasig, men jag trivs. Nu finns inte alltid tid eller ork för det lilla extra, men stämmer bara allt så blir det hela kittet!

Nu har jag funderat klart!

Kerstin

Presentation


Livet går i vågor, upp ibland, ner ibland, men även i de brantaste nedförsbackarna så finns det någon liten sak som händer till det positiva. Det är just de sakerna jag ska försöka förmedla, de underbara sakerna som händer runt mig och får mig att må bra.

Fråga mig

11 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ stallrosen med Blogkeen
Följ stallrosen med Bloglovin'

Gästbok

Länkar

Översätt bloggen

Blogglovin

bloglovin

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se