Dax för en kvartalsuppdatering. Vad har hänt sedan det nya året började? Egentligen inte så mycket tänkte jag först, men när man börjar spalta upp det så händer det ju egentligen saker hela tiden. Dottern trimmar på med sin vackra ponny, de går verkligen från klarhet till klarhet, så kul att se och vara en del av deras resa och utveckling. Vi va och mätte Anezza inför eventuella tävlingar framöver och mätkvinnan frågade mig hur hög jag trodde hon skulle vara. "Tja, 133cm ungefär, svarade jag. 137,5cm, svarade hon, men så ska ju några cm bort för skor och brodd." Så 135cm blev det på pappret. Hon va 132 cm sist vi mätte och inte tycker jag hon vuxit direkt. Man blir hemmablind.

Nåja, liten, mellan eller stor så är hon vår vackra ponny i alla fall.

Så kom den dagen som jag faktiskt aldrig skulle komma igen, dagen då en lastbil svängde upp på stallplan och ut om en häst som va till mig, en BRUN häst! Ja undrens tid är inte förbi. Ja det va inte meningen, tidpunkten va/är kanske helt fel, men det va något, något jag inte kunde släppa och nu är han är, "lilla" Billy. Så klart världens vackraste.   

Och roligaste...

Dottern försökte sno åt sig honom, men hon får hålla sig till sin ponny ett tag till. 

Billy är 14 år, kom hit utan en muskel på kroppen, så vi har en lite uppbyggnadsresa framför oss. Men det visste jag om och vi tar det i den takt det kommer. Jag är som ett barn igen, vill bara till stallet och pyssla, fixa och dona. En fantastisk känsla. I samma veva som Billy kom så blev det också klart att vi skulle byta stall än en gång. Jag har varit nyfiken på det här stallet flera gånger tidigare, men nu blev det 2 platser lediga så efter vi varit där och tittat så bestämde vi oss. Och då tänker ni, 2??? Men de har ju 3 hästar!! Och ja det har vi ju. Lilla Prins är ju kvar, men han har fått ett hem som sällskapsponny åt ett halvblod. Han kommer att få tillbringa sina sista år i en fin miljö och behandlas som en kung, precis som det ska vara när man är en Prins. 
 Vår, lite lätt gråhåriga, gentleman     

Vad mer finns att säga, jag och hundarna fortsätter våra promenader vid havet, det bästa stället att hämta energi och rensa bland tankarna.

En av dessa promenader resulterade i att jag beslutade mig för att sluta mitt jobb som ridlärare och gå tillbaka till nattjobbet. Att säga upp mig va ingen jobbigt alls, men att säga till alla elever va otroligt jobbigt, det är då det blir verklighet och jag inser hur mycket jag älskar mitt jobb och mina elever. Jag ska dock ha kvar några lektioner och jag hoppas att jag får hoppa in och gästspela ibland.

Fick en fantastiskt fin sommarbukett av en grupp.

Livet rullar på för mig precis som för er alla andra.
Ta hand om er, va rädda om varandra, varje dag!!

Sista dagen på 2016 och dags för en återblick. Finns det något att se tillbaka på, något att skratta åt, något som får hjärtat att slå lite snabbare och munnen att le? Så klart det gör, men som alla andra år så kommer det även några tårar och andra tråkiga minnen, hjärtat knyter sig när jag minns dessa jobbiga stunder. Men man måste försöka minnas det som är bra, vårda alla vackra och roliga minnena, det är de som får en att kliva upp varje morgon och fortsätta le och leva. Minnet av min Guldgosse, min Hero i vardagen. Jag ljuger om jag säger att allt fortsatte som vanligt efter han somnade in. Tankar som varför just nu? Nu när vi äntligen va på plats, hade börjat träna, hade gjort vår första start i en lite WE, när jag va så pepp på att fortsätta träna och kanske tävla.... Ja varför? Men livet går vidare, ridlusten försvann, men sakta så kommer den tillbaka. Vem vet vad som händer 2017.
Dottern gick från att skutta över små hinder till att faktiskt hoppa över dem med Anezza. Dock visar vår lilla röda dam att hoppning bara är kul på hennes villkor och satsningen 2017 får nog bli på dressyren istället. 
Ridkompisar dök upp efter vi flyttat hästarna och det har varit en rolig tid för Hannah i stallet. Precis som det ska va.
En dag i december så packade vi in Anezza och hennes hästkompis i bilen och bytte stall. Ännu ett steg för att få livet att bli lättsammare och roligare.

                                                                                 
 
Tack för åren vi fick, min älskade Hero     
Jag är övertygad om att jag kommer att få ett bra, men jobbigt 2017. Kameran kommer att vara med, både i stallet och under mina hundpromenader, längtan efter en nyare kamera är stor, kanske får det bli en sådan istället för en häst....

Gott Nytt År
till er alla
  

Vi tränade på... I några år har vi kämpat på tillsammans, jag och min guldgosse. Nu skiljs snart våra vägar åt, men minnena finns kvar, alla roliga stunder ska jag vårda i mitt minne. Jag fick min drömhäst, det är ju inte alla som får uppleva det i sitt liv, bara det är värt att komma ihåg. Bland det sista vi gjorde ridmässigt så va det att debutera i en lite Pay and Ride WE. Så kul och så trist att det inte blir några fler för just oss två.

Bjuder på några härliga stunder vi haft sista tiden.

   Lyckades på 1:a försöket!!!

Vi har skuttat lite och så avslutade vi med en liten debut i WE, så skoj!

Nu är vår tid snart slut, efter en veterinärkoll så uppdagades ryggproblem som tyvärr inte går att åtgärda. Det gav mig svar på många funderingar och trots många tårar och ett brustet hjärta så har vi ändå haft en fantastisk tid tillsammans och det är det jag ska minnas.

Farväl min underbara Guldgosse!

Jösses så fort tiden rusar iväg. Kanske är det för att livet är fullt av trevligheter, tiden går ju fortare då man har kul. Är bloggandet en form av bekräftelse och har man har fullt upp med annat i livet så får man bekräftelsen där istället, eller bloggar man för att sprida sin glädje, sorg, erfarenheter, nyheter, funderingar eller så... tja vi har nog alla vår anledning att blogga, eller inte.   

Minnen kommer upp på fejjan och idag för 5 år sedan klev lilla Sockertoppen in i våra liv, hon tog oss med storm och vi va totalt förälskad i denna lilla ponny. Vi fick 2 veckor av lycka, ibland känns det som en livstid, men det är nog för att minnena av henne är så starka, fortfarande efter 5 år... Precis som vi aldrig glömmer tiden vi hade så kommer heller aldrig jag att glömma sista natten med henne. Fortfarande svårt att förstå varför en så ung och vacker ponny skulle behöva lämna jordelivet så tidigt och på ett sådant smärtsamt sätt. 

Sockertoppen Hulda   

Det va då, men vi är här nu och vi har både en fin prinsessa och en Prins med oss i vår vardag nu också. Prins fyllde 27 år i maj. Underbart att även han fortfarande är med oss, även hans liv hängde på en skör tråd för just 5 år sedan, veckan innan lilla Sockertoppen kom till oss. Vi hade ett tufft år då. Lukas, New Dawn, katten Zwinto och vår älskade Pepzi somnade alla in då. Men åter till här och nu. 

   Studs....

Ja ser man något skoj på fejjan så ska det ju naturligtvis prövas, eller hur!?

Som ni ser så fortsätter livet sin gilla gång. Det är hästar, hundar, foton och en massa skoj. Precis som det ska vara. 

Nu är det sommarlov och jag hoppas vi kan fylla det med en massa härliga minnen som vi kan plocka fram när vintern och kylan slår till igen. Kanske hörs vi innan dess igen, jag vet inte vad tiden har för planer  men jag tänker göra det bästa av den.

Glad sommar på er alla!!

Ännu ett år har passerat med sorg och glädje, nya upplevelser och insikter, precis som ett år ska vara. Jag har bytt jobb och hunnit plugga lite.

Vi har sagt hej då till Grålle, Curre och Sullivan.
        

De har det bra hos sina nya ägare.

Vi har sagt välkommen till Anezza och välkommen hem igen till Sydney.

     
Snygg Anezza, som för övrigt ser till att mitt finger går av och måste genomgå en lite operation, verkar trivas med livet hos oss och vi med henne.

Sydney skickades på betäckning, men enligt provsvaren så verkar hon inte ha blivit dräktig.

Hero och Walle, bästa vännerna, de fann varandra direkt, men nu vandrar Walle på de evigt gröna ängarna och har det bra där medan Hero går kvar i sin hage med Prins.

Prins, 26 år, tar på sig utrustningen igen och ser till att hamna i tidningen med sin lilla ryttare!

Livet i min lilla Skokartong och med mina hästar fortsätter, jag ser fram emot ett nytt spännande år. Vi kommer säkert gråta en skvätt, precis som vi gjort i år och åren innan, men vi kommer säkert skratta en hel del också. Vi kommer att få uppleva roliga och spännade saker.  Utvecklas som personer och lära oss ett och annat. Vi är redo för det nya året!

GOTT NYTT HÄRLIGT ÅR!!!

Önskar vi er alla!

Blir inte oftare än så här... Men det är väl ett tecken på att man lever livet och har viktigare saker för sig än att sitta vid datorn?!   

Men vi har i alla fall tränat lite titthinder med ponnyerna och även Hero fick vara med. Visst va det liiiite läskigt, men alla hoppade så snällt, med GOD marginal till en början, men sedan gav det sig. I vår lilla "Lattjo lajban" kärra så finns en liten grind, vattenmatta bestående av en blå sopsäck, vita plaststolpar som nu blivit bommar. Man tager vad man haver. 

Duktiga ekipage!

När man sedan presterat bra på träning så är det dax att kolla läget på bortaplan.

Och det gick ju bra!!

Och med bra så räknar jag inte bara 2 felfria rundor, utan även att Anezza inte titta på hindren som om de skulle äta upp henne, vilket hon gjort tidigare. Allt annat gick bra det med, lastning, resa, ponnyn sköter sig exemplariskt när vi kommer fram, lugn o fin, både i hantering och ridning. Nu hoppas vi att vintern bjuder på träning, bus och sedan laddar vi för en lite mer "riktig" tävlingssäsong till våren.

Själv har jag varit på WE kurs, dock till fots denna gång, men lika skoj för det, man blir taggad!!

Ha det bäst tills nästa gång!

Nu har det gått alldeles för länge igen. Men det går ju alltid att skylla på sommaren. Det har dock inte varit en händelselös sommar, tvärt om. 
Grålle har ju som ni kanske sett fått en ny familj att ta hand om, så också mitt lilla älskade troll Sullivan. Det tuffaste beslut jag någonsin tagit när det gäller mina hästar. Det spelar ingen roll hur bra man vet/tror att det ska bli så är det tufft. Om en stund idag, från det att det här inlägget läggs ut så skriver jag även på ett köpekontrakt på Curre, så även han har hittat en ny familj. Jag hoppa det blir lika bra som för de andra två killarna.

Vi har under sista tiden med Curre haft jätte bra hjälp av duktiga Frida, samt Grålles fd medryttare. vilket är toppen, bra för Curre att ha lite olika personer på ryggen.

En liten bildserie över senaste tiden.. 

Stranden, havet, hästarna, mörker på ingång, Heros onda tand är borta, min arm (finger) är gipsad o ska opereras, pojkarna står på rad då vi kommer till stallet, ny hjälm så Guldgossen o jag kan blinga tillsammans.

Underbart liv med fina hästar, barn, hundar och andra goa vänner!

Kramiz!!

Efter ett år av glädje och en massa härliga upptåg så va det dags att säga hej då till Grålle. Han ska nu förgylla dagen till en annan liten tjej. Trots att vi vet att han inte kan få det bättre, att vi hittade den perfekta familjen så känns det naturligtvis i hjärtat och det va extra tomt i morse i stallet. Det är en annan känsla när man vet att de inte kommer hem igen än när de bara är på bete och boxen står tom.

Som grand final på vår tid tillsammans så gjorde vi ett stopp på klubben innan vi levererade honom. Vi tog några skutt på ridbanan innan vi strosade ner till ån och plaskade runt. Det va mycket skratt, men även några tårar.

Några av de 519 bilderna vi tog på vår sötnos Grålle   

Och som mamma och fotograf så offrar man sig gärna och kliver ner i det kalla vattnet och sedan upp i leran...

Vi har haft ett fantastiskt år med den här killen, han har gett dottern så mycket mer än jag kunde drömma om när vi köpte honom. Jag hoppas verkligen att nya familjen får minst lika skoj med honom som vi haft. Som tur är så får vi komma och hälsa på och jag antar att det kommer att bli så.

Tack för en underbar tid sötaste lilla Grålle!