..... med mig nu. Det som inte fick hända har hänt... Vi tar det från början...

Började som vanligt mina dagar med en hundpromenad. Vädret var ljuvligt och kameran följde med. Var på ett riktigt fotohumör och allt som kom i min väg fotades, mer om det i ett annat inlägg...

Dexter hittade en lagomt stor pinne...

Vill du leka med mig??

Hundarna var lekfulla och busiga, men väldigt lydiga och fann sig i att få stanna till och vänta på natur fotografen..

Full fart som vanligt. Älskar ljuset och färgerna i bilden.

Dexter försvinner i höstfärgerna..

Vackrast!

Också en av dagens favorit bilder...

Så begav vi oss så sakta hemåt och ungefär 5 minuter ifrån vägen så visslade jag in vovvarna då de spritt ut sig i skogen. Då jag vänder mig om så kommer Dexter, strax över 30 kg tung, i full fart och då menar jag verkligen full fart. Vi hade inte en chans, han springer rakt in i mitt redan onda knä. Det enda jag minns är att jag skriker SATAN!! Och faller handlöst... Vet inte om jag tuppade av några sekunder av smärtan, men jag kommer i alla fall till sans av att Eddie står och puffar på min arm. Jag är blöt och kalla av att ligga på den blöta marken, försöker röra benet men det går inte utan att det svartnar för ögonen. Till slut så lyckas jag på skakiga ben ta mig upprätt och så börjar den väldigt stappliga vägen hem. Nästan 20 minuter tog det att gå dessa normala 7-10 minuter... Kommer hem, byter om till torra kläder, drar på mig Back och Track knäskydd och en ullstrumpa för att hålla värmen och cirkulationen igång. Fortsätter sedan med det jag verkligen MÅSET göra. Drog den övre tråden på vinterhagen, satte dit 8 handtag, släppte ut småkillarna, mockade och for sedan för att hämta sonen på skolan. Väl hemma igen så svartnade det för ögonen igen när jag skulle ut ur bilen. Barnen följde med och så tog vi in tjejerna och Walle för att byta täcken mm. Men då hade mitt knä lagt av. Det gjorde så ont så jag höll på att svimma i varje steg. Hängde mig mer eller mindre över Secrets hals och hon stöttade mig och gick med myrsteg hela vägen upp till stallet. Fick av dem täckena, gav dem mat och sedan gick vi in för att fika lite. Sedan kom jag inte upp ur stolen. Helt omöjligt utan att trilla. Ringde vårdcentralen och frågade om sambon kunde få hämta ut ett par kryckor, de ville jag skulle komma in, men det fanns ju ingen möjlighet i världen, kom ju inte ens upp från stolen. Så kom han äntligen hem och jag hoppade lite vingligt till badrummet och tog ett VARMT bad, masserade knät och försökte sträcka ut och böja på det. ONT!! Efter mycket om och men så har jag tagit mig till soffan och här har nu barnen passat upp på mig under kvällen. Jag var ute i stallet med ungarna och fixade med lite mer vatten till hästarnar och lite annat, men det blev för mycket. Svimmade åter när jag kom in.. Så nu sitter jag i soffan igen och lär bli sittandes här. Ländryggen och höger höft värker, vred min i fallet och landade ju på höger höft. Suck... Imorgon kommer 6 hästar att vara väldigt många... Snälla grannen skulle titta förbi när hon kom hem från jobbet och se om jag behövde lite assistans.. Just nu känns det som en ganska stor risk att jag behöver det.   Attans förbaskade skit rent ut sagt! Jag som är ledig nu också...

Men förutom detta så var det i alla fall kalas väder idag!

Ursäkta gnället... Men jag tycker faktiskt lite synd om mig själv just nu..

Skriver

Kerstin