Varje dag, loggar jag in, tänker att jag ska skriva något, men om vad??? Orkar inte skriva om sorg och bedrövelser nu. Historien får väl ett slut någon gång, men just nu är det andra saker som krånglar.

Vårt liv är egentligen fullt av härligheter i form av barn och djur, men varför känns det då så tomt? Hur kan en liten söt ponny sätta sådana spår efter så kort tid? Händelsen i sig själv var ju fruktansvärd, men saknaden är verkligen enorm. Prins och Sydney går tätt ihop i hagen, enda gången de verkligen gillar varandra annars är när hon brunstar. De gnäggar då jag kommer, de myser och myser, vill aldrig sluta. Prins tittar sig omkring i stallet varje dag när han kommer in. Sydeny gnäggar varje dag hon kommer ut i hagen på morgonen, kanske är kompisarna där..

Det blir bättre jag vet.. Men inte just nu.. Vi sörjer lite till...

Skriver

Kerstin

 

Camilla

9 juli 2011 23:20

ÅH stackars lilla älskade ni <3 Inom sin tid blir det bra igen

http://camillahastskotare.blogg.se

 

Caroline

10 juli 2011 08:44

Den ponnyn kommer alltid finnas i era hjärtan. Tänker på er.

http://www.ridemyhorse.blogg.se

 

Marie

10 juli 2011 09:09

Alla sörjer och det måste få ta sin tid. Vi är med er i tankarna.
Sv: De tyckte Måns hade kort steg (inte konstigt med de knölarna på ryggen + frambenen) och då ville de bara pruta...

http://stallbrannebo.blogg.se

 

Erika

10 juli 2011 10:42

Låt det ta den tid det tar.
Och sörj så länge ni vill.

En liten söt go ponny kan sätta enorma spår efter sig.
Vet hur det är.
Massa kramar till er igen. <3

http://eriikapettersson.blogg.se

 

Emily

10 juli 2011 11:07

Det måste få ta sin tid, man påminns i nästan varje hörn av sitt liv om det som varit och aldrig kommer igen; men det bleknar och med tiden gör det inte lika ont som nu.
Önskar att det fanns något jag kunde göra <3

(ps, det måste bli blå kläder annars blir han mobbad från början ;) )

Stor kram

http://gandalf268.se

 

Pia

10 juli 2011 11:46

Vilken chock att läsa vad som hänt er. Denna underbara lilla ponny som man kunde se på bilderna verkade perfekt för lillflickan. Så tragiskt jag lider verkligen med hela familjen. Låt sorgen få ta den tid som behövs och lilla Hulda kommer alltid att finnas i era hjärtan ändå även om livet så småningom återgår till det vanliga och skratten kommer tillbaka. Kram till er alla Pia

http://horses-4ever.zoomin.se

 

Anneli Johansson Bloggtävling i samarbete med Moun

11 juli 2011 08:50

de får ta tid <3

http://www.stallekekullen.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, som rubriken säger så börjar jag fundera om jag är det och alltid varit det. Kan liksom inte tacka nej till jobb utan att må dåligt, få lite ångest. Samtidigt så får jag lite ångest över att jag inte är hemma med barnen, som visserligen är stora ...

Efter att ha tittat igenom ett antal inlägg från folk som vill bli medryttare så funderar jag allt mer på varför de inte väljer att skaffa egen häst. De har oftast en lång önske (krav) lista på hur hästen ska vara och vad de ska få göra med hästen, v...

Tiden, den tiden. Ibland rusar den iväg och man kan inte förstå var den tog vägen eller hur den kunde å så fort. Ibland går det sakta, så sakta, som om någon limmat fast visaren på klockan. I april 2019 så bestlutades att vi skulle bli med stor häst ...

Jag tillhör den där gruppen med människor som alltid försöker vara snäll, ställa upp för andra, fixa och dona för att allt ska lösas på bästa sätt, inga krav på att andra på något sätt ska betala tillbaka det, bara alla är nöjda så är jag också nöjd ...

Om det var halvtid i förra inlägget så borde det ju vara heltid i detta. Ett år är avslutat oh vi har tagit tre kliv in i nästa decennium. Jag antar att detta år och decennium kommer att innehålla skratt, tårar, frustration och allt annat som de övri...