Sonen och jag bytte vatten åt Sköldiz förra veckan,men det fanns inte tid att tvätta gruset vilket eg gjorde allt vårt jobb ogjort. Vattnet var grumligt och jag hade lite ångest för "paddan". Det gick några dagar och barnen var ju hos sin pappa och jag jobbade, så det var liksom bara att gilla läget.

Men så fick jag ett bryt i fredags kväll mellan dag och natt jobben och tyckte att mina "följeslagare" kunde visa sig för mig nu, eftersom jag verkligen behövde veta av dem. Skällde lite på dem och sa att jag har väl aldrig känt mig så ensam och maktlös som just då och då fanns de inte därför mig. Less på livet så for jag till nattjobbet och glömde av mitt utbrott. Hemma igen på lördag morgon så gick jag in i sonens rum för att stänga dörren, så jag inte blev störd av lamporna från Sköldiz akvarium. Stannade upp i dörren och tittade förvånat in i akvariet, vattnet var glasklart... 

Jag & Sköldiz tackar och bugar till "de" som hjälpt oss!

Kanske finns det en annan förklaring och ni får gärna berätta hur det gått till. Visst var det "roligt" Marianne!!   

Var bara det jag ville berätta!   

Kerstin

Attans vad svårt jag har att komma igång på dagarana. Känner att det blir allt jobbigare. Frukosten blir allt längre, "bara 5 min till", fy vad less jag blir på mig själv.. Och ändå sitter jag här.. Och vet att jag blir irriterad på mig själv när jag inte riktigt hinner med det jag tänkt sedan, eller får stressa iväg. Suck!! 

Är inne i en jobb period nu, dagar och nätter, fullt upp i två veckor, men sedan ebbar det ut lite, tror jag... Som tur är så har barnen ledigt även på måndag, vilket betyder SOVMORGON även för mig!! 

Har funderat på det här med att sammanställa året, så jag började skumma igenom mina inlägg från och med januari 2012 och fastnade för det första inlägget...

... Vad man vill minnas...

Jag brukar normalt inte sammanfatta mina år som gått, men i år kändes det rätt och ganska viktigt att göra det. Jag/vi har haft ett turbulent år och i mina ögon så har sorgen dominerat, men i sammanställningen så ser jag att så är det inte. Vi har haft stora förluster, men ännu större glädjeämnen. Men det är konstigt vad man väljer att minnas.. Det enda jag minns av förra vintern till exempel var att jag skottade snö i parti och minut, men när jag blickar bakåt så ser jag ju att vi red massor och hade annat kul där i mellan.. Jag kommer ihåg sista natten med lilla Hulda, jag hade glömt glädjen vi kände när vi hämtade henne, eller när det blev klart att vi skulle få köpa henne. Jag kommer ihåg sista katastrof ridturerna med New Dawn, jag har glömt sista turen som var lika fantastisk som 1:a. Jag kommer ihåg sista minuterna med Lukas, hur jag grät i hans man. Jag har glömt hur massa kul vi hade tillsammans, hur många skratt han bjudit på. Men genom min sammanställning så kom även dessa minnen tillbaka och nu väljer jag att minnas de. Sorgen lever kvar, men jag packar ner den i en låda och bär ner den i källaren nu. Fram med de ljusa minnena och framtidsplanerna.

Vi har 2 ponnyer som förhoppningsvis ska gå kvalitets till hösten och en som ska visas på 3-års. Ev så kommer vi iväg och visar våra fina hingstar och kanske det blir någon liten tävling framöver för barnen och Zabina.

Dexter och Eddie är 2 underbara vovvar med massor av livsglädje och energi, de tar ut oss på dagliga promenader och upptäcksfärder. Vi har massor att glädjas åt, både i framtiden och det vi bär med oss i vårt bagage!

Så det är vad jag väljer att minnas!

Vad väljer ni att minnas av 2011??

Så valde jag att minnas 2011 och om jag sammanställer 2012 så väljer jag nog att göra samma sak, se ljusglimtarna och packa ner det trista i en låda och bära ner i källaren. Lådorna finns där och kan alltid öppnas, men det är inte sorgen som för mitt liv framåt, det är glädjen. Men sorgen behövs för att man ska uppskatta det andra i livet. Sedan kan jag tycka att jag faktiskt uppskattar det jag har och att det räcker med sorg och elände, men kanske är det något mer jag behöver lära mig innan det ebbar ut.

Men nu måste jag ta och sätta lite fart...

Ha en toppen dag!

Kerstin