Nu har jag läst om många om av mina bloggvänners start inom ridningen, så det är väl dax att förtälja min historia. Jag har alltid gillar djur, mina föräldrar hade en Zooaffär där jag tillbringade måååånga timmar med att gosa och ta hand om alla pälsbeklädda djur. Den enda kontakt jag haft med hästar var när vår dagisgrupp fick åka till ridskolan och åka häst ett varv. Jag fick då rida den STOOORA vita hästen (visade sig sedan vara en liten b-ponny. Visserligen större än den andra b-ponnyn som gick med då..   ). Sedan var det stiltje i hästlivet, ritade massor av teckningar på hästar, men that's it. Men så skaffade min bror en ny tjej och hon älskade ju hästar och släpade med mig till ridskolan. De 2 första gångerna fick jag skritta och kanske trav lite på en stor shettis som hette Manolito (fast jag gillade ju lilla Clay mer, såklart...). Hon gick bredvid mig och höll i honom. 3:e gången tyckte hon att vi kunde rida ut tillsammans, jag fick ett russ som hette King och iväg ut i skogen bar det hon, jag och 8 st till, som dessutom var ridvana!!! Tjohoo!! Ja, ni kan väl ana hur det gick.. Gick väldigt bra före och efter galoppen kan jag meddela. 3 uteritter och 3 avfallningar senare så satt jag faktiskt kvar, även i galoppen, men nja, rida var kul, men det här med galopp... Näää..  Så köpte hon en häst, Starlight. Ett fint brunt sto med lite egna idéer, har fått för mig att det var en arab.. Och världens sötaste lilla get som hette Skrållan!! Den sommaren fick inte min kära bror och hon mycket egentid... Jag fick lite lektioner av henne i en gräshage, skritt och trav, ville fortfarande inte galoppera, men i slutet på sommaren så klarade jag faktiskt av att rida ut på henne helt själv. Så tog sommaren slut och häst och get såldes.

Jag fick nya klasskamrater, eftersom 2 klasser slogs ihop och bland de nya var det flera hästtjejer. Jag började följa med till ridskolan och det tog inte lång tid innan jag var "en i gänget". Älskade att borsta, mysa och pyssla. Vi var där först och åkte sist, jag om mina nya kompisar. Underbar tid. De red, jag hade inte en tanke på det, kölistan var ju mils lång dessutom. Men eftersom jag mer eller mindre bodde i stallet så antog ju alla att jag red.. Ganska självklart egentligen.. Så helt plötsligt så fick jag börja rida ut privathästarna. Jag tyckte de var stor och ganska läskiga, men jag fick ju rida. Nu vågade jag ju knappt ta tyglarna, så jag skrittade ju bara lugnt runt i skogen, livrädd att något skulle hända. Detta resulterade i att jag fick rida ännu mer och fler hästar, jag var ju den de kunde lita på, kom alltid hem med torra hästar, busred aldrig!!   Konstigt?!

Men så av någon anledning så kom en av ridlärarna på att jag inte red på lektion! Alla såg ut som levande frågetecken, hur var det möjligt!? Jag kom snabbt in i en ganska duktig grupp 2:a. De galopperade, gillade ju inte jag, lyckades undvika det några månader, man kan smita undan mycket med lite fantasi.   Hur det nu va så lyckades jag väl hänga mig kvar i galoppen några gånger och blev snabbt uppflyttad till en grupp 3:a, hua, här skulle man ju ta dig över hinder också, fanns det ingen ände på eländet!! Allt jag ville var ju att umgås med hästarna. Eftersom jag nu red på lektion och alla visste det så fick jag ju inte bara rida ut privathästarna längre, utan nu fick jag även rida inne om jag ville!! Herregud, jag visste ju knappt vad jag höll på med! Men, men man gör väl inte så mycket skada när man inte kan eller vågar...
Lika snabbt som jag fått flytta upp från grupp 2 till 3, hoppade jag nu till en grupp 4:a!! Och nu var ju inte hoppet långt tills jag helt plötsligt red i träningsgruppen!? Vid det här laget så hade jag börjat tycka det var ok att galoppera, hoppa mm. Hade hand om barnridningar och var ordförande i u-sek. Red 8-10 privathästar vissa helger och tävlade en av ridskolans ponnyer. Tja, sedan dess har det liksom rullat på. Blev uppslängd på diverse hästar eftersom folk hela tiden trott att jag kunnat, eller varit med om det förr. Jag har aldrig vågat säga emot, på gott och ont. Naturligtvis hade jag en kaxig period under mina sena tonår, trodde jag kunde det mesta. Det tog mitt fullblod Åskar, som jag var fodervärd på, snabbt ur mig och jag blev lite mer ödmjuk igen, insåg att jag aldrig skulle bli fullärd.

Tja, det var min start i hästlivet, ibland kan jag nog tycka det är konstigt att jag fortsatte...  

Hur började er karriär?

Kerstin